slave for my own mind

Satt och funderade igår på hur man konstruerar den optimala kollektivbesättningen, men självklart glömde jag bort vad jag tänkte på.

Hamnade i ett hav av mörker igår, ja alltså mörkret från the Undertaker. Käkade Gluffsarns köttfärsås och började plöja igenom den 3 dvder långa dokumentären om The Undertaker. Efter några matcher så gjorde vi ett depåstopp på Hemskis där vi till vår lycka inhandlade Cola och After eight (2pack för 25kr, när hände det senaste?). Vidare glodde vi på klassiska matcher från slutet av nittiotalet med The Undertaker under WWFs avslutning innan det blev WWE.

Klassikern som kommer slå slag som dagen då wrestlingen verkligen innebar smärta får väl alltid bli King of the Ring, PPVn från 1998 när The Undertaker tog emot Mankind i en Hell in a Cell-match. Innan matchen börjar så har Mankind redan klättrat upp på cellen som är cirka 8-10meter hög. Sen fajtas de lite innan Taker kastar Mankind över kanten och han landar på ett announce table. Fyfan, döden i vitögat men ack så underhållande.

Sen lirade vi Starre. Dvergen vann första och Gluffsarn vann andra. Fyfan vad jag är dålig i strid på att ge mina trupper taktiska ordrar, tillbaks till ridbordet och styra upp det här.

För övrigt, Tarja Turunens skiva går att lyssna på via Bravewords.com

"Fan vad många 16-17åringar som är inne på mig /Dvergen"